Inlåst i 9 månader
Tänkte skriva lite om mina sjukhusvistelser under det senaste året.
Totalt har jag varit inlåst i 9 månader på olika psykiatriska avdelningar, pga att jag har mått så dåligt och försökt tagit livet av mig hur många gånger som helst. Jag skriver inte detta för att provocera utan för att det är min sanning och nu har jag kraft och vågar uttrycka mig med ord istället för att hålla allt inom mig.
Det är slut på hemligheter för mina kära, jag har berättat, vissa har stöttat mig oerhört mycket och vissa har tagit avstånd pga att dom inte vet vad dom ska säga eller göra...tråkigt eftersom det enda dom hade behövt göra var att bara vara som vanligt!
När jag blev inlagd för första gången så hade jag försökt tagit livet av mig hemma hos min Mami, åkte med ambulansen in till akuten och blev inlagd. Det enda jag ville va att få komma ut och sluta mitt liv. Jag blev då inlagd på LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård, och hade en svans efter mig hela tiden (x-vak en personal som följer med en överallt). Jag fick inte gå och kissa själv, jag fick inte duscha ifred och jag fick inte sova själv. Hela tiden hade jag en personal efter mig pga min suicidalrisk var extremt hög.
Dom första 2 veckorna var jag nästan okontaktbar, jag låg bara i sängen fullproppad med en massa mediciner och jag åt ingenting, jag orkade inte ens duscha. Jag var verkligen nere på botten...Men det var här jag träffade min räddande ängel, min underbara Pia, som verkligen räddade livet på mig där. Pia betyder jättemycket för mig och hon kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta!!!
Den första vårdperioden låg jag inne lite över 3 månader... tänk er att sitta inlåst och inte få gå ut! Jag kan lugnt säga att det var min värsta sommar någonsin! När jag väl fick gå ut med personal och anhörig kunde jag inte kontrollera mig själv utan jag handlade rakblad i smyg, tog tabletter och en massa annat.
En gång som jag kommer ihåg så väl är när jag var ute med Mami för första gången sen jag blev inlagd, då gick vi till mataffären och handlade lite tidningar, godis o självklart åkte det med rakblad so jag skulle ha på avdelningen och ge dem till personalen och sen säga till dom att jag ville raka armarna och benen. När vi kom till entrén i sjukhuset så sprang jag in på toaletten och låste in mig, jag skar sönder armarna helt och blodet forsade, jag grät hystersikt och fick en storpanikångestattack, jag vägrade öppna dörren. Min Mami kallade på väktaren och larmet fylldes hela toan full med vårdpersonal, jag var okontaktbar ända tills Pia kom springandes, dom hade ringt avdelningen och Pia sprang för att hon visste och hörde att det var jag. Förlåt mig Mami för det här! Jag älskar dig!!!
fortsätter o skriva mer sen...ycket energi att skriva det här eftrsom det är så laddat ämne för mig...
men nu bjussar jag på en bild från min hall.....och ja jag ska försöka "fånga alla dagar" som jag kan!!!
Förresten så är alla foton mina barns händer och fötter! Mina gullepluttar!!!
Kramkram// Sofie
