Söder och lite till
Jag och Mami var till Söder idag, jag skulle dit på ett möte och det gick jättebra! Ser fram emot att få svar nädta vecka...sen kan jag berätta här i bloggen vad det handlar om men just nu kan jag inte säga något än...
Sen åkte vi till SKHLM och shoppade lite, blev bara leksaker den här gången, Mami köpte en sån där sparkcykel som det går reklam för på tv med nån hoppbräda på?!? Aja kommer iallafall ha en blivande 5-åring som kommer att bli helt lyrisk! Och jag köpte en bakugan-dvdbox....allt handlar tydligen om Bakugan just nu! *min gullplutt*
Idag har jag haft det riktigt jobbigt när jag vaknade o några timmar efter...vaknade med megaångest och tryck över bröstet...kändes som jag skulle explodera, det gjorde ont i vartenda andetag jag tog, och om jag måste välja mellan den här tytpen av ångest och panikångest så väljer jag hellre panikångest...iallafall om jag är hemma eller på sjukhus...för den värken jag får gör riktigt fysiskt ont!!!
Här är föresten halsbandet jag fick av gubben min i bröllopspresent...ganska så usel bild så jag får nog ta en ny...men det är iallafall Rock by Sweden (Laila Bagges kollektion). Riktigt snygg IRL!
Nej nu ska jag gå o sova...ja jag e en partypooper idag!
Gonatt, hörs imorron! // Sofie
Har läst din blogg lite, och vill dela med mig av en sak som hänt.
För några år sedan led min mamma av depression,hon var självmordsbenägen och en dag efter skolan så sov vi allihoppa jag,min lillasyster och min mamma. Jag vaknade av att poliser knackade på dörren och frågade efter min mamma, någon hade larmat. Det jag,och min lillasyster inte visste var att hon hade tagit en överdos, men klarat sig tack vare polisen. Vill inte ens tänka tanken av vad som skulle hänt innan för det hade förstört mitt liv.
Som jag förstår så har saker som hänt dig orsakat detta, din relation till din "far", min mamma har inte heller någon relation till sin pappa, men inte på samma sätt. Jag har inte heller kontakt med han, min mamma blir ibland ledsen som du skrev i ett inlägg om att du såg din väns fb att hennes barn blir bortskämd på fb. Min mamma tänker ochså på sånt,
Det enda jag ber dig om, som jag har förstått så är du ung, dina barn är små låt dem inte uppleva det jag har upplevt från en mamma som har varit sjuk. Det är inte alls lätt, kämpa för dina barn skit i det förflutna.
Om du har problem med att skära armarna varför inte tatuera dina armar med dina barns ansikten/namn/ något som betyder mycket för dig? Jag tror inte du skulle förstöra det, om du vill. Men vad vet jag, jag är ju bara en dum 16 åring. Men lycka till, du har din man,dina barn vid din sida kämpa framåt istället. Sitt inte rastlös, ha alltid någonting att göra, byt rutiner så du slipper tänka på det onda.
Som sagt, vad vet jag. Hoppas du blir bättre.
Tack snälla för kommentaren och det du skrev! =D Kram!
Kom in på din blogg av en slump.
Min barndom har inte heller varit den lättaste, inte på samma sätt som din, min psykolog kallar det för "tortyr mot ett barn utan att röra vid barnet".
Jag har gått i terapi i snart 3 år, det har varit en jobbig tid, ibland har jag velat ge upp, men idag kan jag känna lycka nästan varje dag för små saker och jag känner mig starkare än båda mina föräldrar och de kan inte köra med mig längre. Men saken jag vill komma till att ge inte upp även när det känns som värst!
Jag tycker du verkar vara en stark tjej och det är inte många som ens vågar eller är medveten om att de behöver gå och prata med ngn.
Läste att din pappa hotade med att ta livet av sig när du tänkte anmäla honom. Jag kan ju inte alls sätta mig in i hur du känner eller hur ont det gör i dig, men tänkte bara att han får ju nästan dig att lämna livet på jorden och det är till stor del hans fel ( och din biologiska mamma) att du mår såhär.
Tror du inte att det skulle kännas som en vinst och lyfta din självkänsla om du anmälde honom ändå?
Det kommer vara VÄLDIGT jobbigt att göra det men som min psykolog säger; att gå mot sina rädslor gör en såpass mkt starkare och självkänslan höjs markant.
Han verkar ju inte bry sig ngt om dig ,dina känslor så varför ska du bry dig om honom så illa som han har gjort dig?
Du verkar vara en så "stor" person som är medveten varför du gör vissa saker,men som ändå kämpar på , det är inte många som kanske skulle klara det som du går igenom men nu när du har en underbar familj , inte ge upp på dom. Gör inte som dina föräldrar som på sina sätt övergav dig.
Jag vill verkligen inte låta som ngn som vet hur du känner eller mår,men jag har varit i tuffa situationer själv och vet hur hopplöst livet ibland kan vara, så jag ville bara berätta att du inte är ensam (även om vi har utsatts för olika saker).
Så sluta inte kämpa och bara för att man en gång varit familj så ska de personerna också förtjäna att kallas din familj.
Även om det är svårt, anmäl din pappa som gör sig till offer, han verkar ju inte förstå hur ont han har gjort dig, brist på empati, det har mina föräldrar också.
Det jag vill säga är att man får inte bete sig hursomhelst bara för att man är biologiskt relaterad till varandra!
Ville bara skriva till dig för att jag tror att du kan kämpa lite till och få ett stopp genom att sätta dit den person, din pappa som har gjort dig så illa, pga honom(o din biologiska mamma) som du mår som du gör idag. Det kommer bli tufft men jag lovar, efteråt har du kommit ett stort steg framåt mot en mer harmonisk värld.
Kramar till dig!
Karolina
Kom in på din blogg av en slump.
Min barndom har inte heller varit den lättaste, inte på samma sätt som din, min psykolog kallar det för "tortyr mot ett barn utan att röra vid barnet".
Jag har gått i terapi i snart 3 år, det har varit en jobbig tid, ibland har jag velat ge upp, men idag kan jag känna lycka nästan varje dag för små saker och jag känner mig starkare än båda mina föräldrar och de kan inte köra med mig längre. Men saken jag vill komma till att ge inte upp även när det känns som värst!
Jag tycker du verkar vara en stark tjej och det är inte många som ens vågar eller är medveten om att de behöver gå och prata med ngn.
Läste att din pappa hotade med att ta livet av sig när du tänkte anmäla honom. Jag kan ju inte alls sätta mig in i hur du känner eller hur ont det gör i dig, men tänkte bara att han får ju nästan dig att lämna livet på jorden och det är till stor del hans fel ( och din biologiska mamma) att du mår såhär.
Tror du inte att det skulle kännas som en vinst och lyfta din självkänsla om du anmälde honom ändå?
Det kommer vara VÄLDIGT jobbigt att göra det men som min psykolog säger; att gå mot sina rädslor gör en såpass mkt starkare och självkänslan höjs markant.
Han verkar ju inte bry sig ngt om dig ,dina känslor så varför ska du bry dig om honom så illa som han har gjort dig?
Du verkar vara en så "stor" person som är medveten varför du gör vissa saker,men som ändå kämpar på , det är inte många som kanske skulle klara det som du går igenom men nu när du har en underbar familj , inte ge upp på dom. Gör inte som dina föräldrar som på sina sätt övergav dig.
Jag vill verkligen inte låta som ngn som vet hur du känner eller mår,men jag har varit i tuffa situationer själv och vet hur hopplöst livet ibland kan vara, så jag ville bara berätta att du inte är ensam (även om vi har utsatts för olika saker).
Så sluta inte kämpa och bara för att man en gång varit familj så ska de personerna också förtjäna att kallas din familj.
Även om det är svårt, anmäl din pappa som gör sig till offer, han verkar ju inte förstå hur ont han har gjort dig, brist på empati, det har mina föräldrar också.
Det jag vill säga är att man får inte bete sig hursomhelst bara för att man är biologiskt relaterad till varandra!
Ville bara skriva till dig för att jag tror att du kan kämpa lite till och få ett stopp genom att sätta dit den person, din pappa som har gjort dig så illa, pga honom(o din biologiska mamma) som du mår som du gör idag. Det kommer bli tufft men jag lovar, efteråt har du kommit ett stort steg framåt mot en mer harmonisk värld.
Kramar till dig!
Karolina
