belowsurface

Jag har så många tankar och funderingar inom mig. Det finns ingen som förstår mig, ingen som vet vilken fruktansvärd smärta jag bär på, hemska minnen och upplevelser, ibland gör det så ont så jag inte kan andas, smärtan är olidlig och skammen skyhög.
Kommer någon någonsin förstå, kommer jag förstå, kommer jag att orka, kommer jag att överleva?
Ibland är livet för svårt att leva, vad ska man göra när man känner hopplösheten, smärtan ensamheten, ingen som förstår ,ingen som ser, ingen ser mig, ingen har någonsin sett mig, jag har varit ensam, jag är ensam.

Se mig, lyssna på mig, jag gråter i det tysta, jag skäms, mitt hjärta har aldrig varit helt, min sorg är oövervinnelig, jag drar upp benen och lägger mig i fosterställning, jag vill ha en osynlighetsmantel, jag vill gömma mig, jag vill glömma, jag vill inte minnas, jag vill inte finnas.

Jag försöker få bort smärtan, jag skär mig och genast blir det bättre, blodet rinner och såren på armarna benen passar mig, det klär mig, det är så jag känner mig inombords, sårig ärrig och full med skam. Jag tar i lite till, det blir ju bättre då, spänningar släpper, ångesten klingar av, jag uppfylls av annat, får en annan smärta att uppleva, den fysiska smärtan är skön, det är den psykologiska smärtan som är olidlig, jag klarar inte av den, jag tar  så rakbladet går sönder, ett djupt jack i armen öppnas, huden går isär och det blir ett stort glapp, ett nytt ärr är påbörjat.

Kan någon förstå mig, kan någon se mig, jag orkar inte detta, jag klarar inte det här själv, jag är ensam, ensam ensam....

// Sofie