Villkorslös kärlek
Jag känner en villkorslös kärlek till mina barn, borde inte alla föräldrar känna så? Att man ska älska sina barn över allt annat? Att man ska låta barnen få leva som dom vill? Pusha dom för att ta egna initativ, för att våga här i livet?
Att vara förälder är ett enormt ansvar! Man har ansvar för deras liv, att dom ska få en trygg uppväxt, att dom ska bli självständiga och självsäkra.
Jag vet att jag inte är den bästa mamman, långt ifrån men är det nånting jag gör här i livet så är det att jag älskar mina barn! Utan dom vore jag ingenting, jag har sagt många gånger att hade jag inte haft dom så hade jag inte levt idag, och det är jag helt 100 på...
Jag skäms för att jag så många gånger har försökt tagit mitt liv men ibland tar impulserna över handen och det gör dom fortfarande men det är något jag kämpar med. Jag kämpar för att försöka överleva! Impulserna jag har förstör så mycket, det har förstört mina relationer till mina nära anhöriga. Jag har gjort dom så oroliga och nervösa över mitt handlande. Häromdagen pratade jag o Mami när vi satt på tunnelbanan att för 1 år sen hade vi inte kunnat åka pga risken var så stor att jag skulle slänga mig på rälsen.
Jag saknar C så mycket! Skulle behöva prata med henne.....får vänta i en månad till. Men det ska gå bra, jag ska klara det här, jag ska kämpa, kämpa för mina barns skull, för min makes skull! för min skull?! vem vet.... kanske det...
Jag har iallafall fått tillbaka min "dåliga" humor... Och nej jag tycker inte den är dålig, jag tycker den är jävligt rolig! Jag e fan bra jävla rolig ibland...jag kan iallafall bjuda på mig själv! Man ska inte ta allt på så stort allvar, var lite ironisk och driv med dig själv, det har iallafall hjälpt mig mycket...jag går här hemma och beter mig som en jävla mupp....börjar skratta hystersikt så maken börjar gapskratta, o då börjar jag skratta på riktigt o sen ligger vi där på golvet o skrattar så vi får ont i magen :-) Muppsoffan liksom!
Men åter till kärleken...varför älskade inte mina biologiska föräldrar mig? vad gjorde jag för fel? gjorde jag något fel? hade jag kunnat göra något annorlunda? förtjänar man att bli våldtagen som 4åring? är det vettigt att låta sina barn torka upp spyor av sin mamma som kommer hem full och däckar inne på toan? att bli lämnad hemma med en narkoman när "mamma" går på krogen? att sitta med o se honom spruta in en fix i armen för att sen misshandla och våldta en 10årig flicka?
Jag är så ledsen att den flickan är jag. Jag vill inte ha de här "erfarenheterna". Jag vill inte vill inte vill inte....
o sen ska vi inte tala om sveriges rättsväsende...mer om det i ett inlägg lite senare...man tror man blir knäpp på lagarna! sinnessjukt!
Hej o hå// Muppsoffan
Att vara förälder är ett enormt ansvar! Man har ansvar för deras liv, att dom ska få en trygg uppväxt, att dom ska bli självständiga och självsäkra.
Jag vet att jag inte är den bästa mamman, långt ifrån men är det nånting jag gör här i livet så är det att jag älskar mina barn! Utan dom vore jag ingenting, jag har sagt många gånger att hade jag inte haft dom så hade jag inte levt idag, och det är jag helt 100 på...
Jag skäms för att jag så många gånger har försökt tagit mitt liv men ibland tar impulserna över handen och det gör dom fortfarande men det är något jag kämpar med. Jag kämpar för att försöka överleva! Impulserna jag har förstör så mycket, det har förstört mina relationer till mina nära anhöriga. Jag har gjort dom så oroliga och nervösa över mitt handlande. Häromdagen pratade jag o Mami när vi satt på tunnelbanan att för 1 år sen hade vi inte kunnat åka pga risken var så stor att jag skulle slänga mig på rälsen.
Jag saknar C så mycket! Skulle behöva prata med henne.....får vänta i en månad till. Men det ska gå bra, jag ska klara det här, jag ska kämpa, kämpa för mina barns skull, för min makes skull! för min skull?! vem vet.... kanske det...
Jag har iallafall fått tillbaka min "dåliga" humor... Och nej jag tycker inte den är dålig, jag tycker den är jävligt rolig! Jag e fan bra jävla rolig ibland...jag kan iallafall bjuda på mig själv! Man ska inte ta allt på så stort allvar, var lite ironisk och driv med dig själv, det har iallafall hjälpt mig mycket...jag går här hemma och beter mig som en jävla mupp....börjar skratta hystersikt så maken börjar gapskratta, o då börjar jag skratta på riktigt o sen ligger vi där på golvet o skrattar så vi får ont i magen :-) Muppsoffan liksom!
Men åter till kärleken...varför älskade inte mina biologiska föräldrar mig? vad gjorde jag för fel? gjorde jag något fel? hade jag kunnat göra något annorlunda? förtjänar man att bli våldtagen som 4åring? är det vettigt att låta sina barn torka upp spyor av sin mamma som kommer hem full och däckar inne på toan? att bli lämnad hemma med en narkoman när "mamma" går på krogen? att sitta med o se honom spruta in en fix i armen för att sen misshandla och våldta en 10årig flicka?
Jag är så ledsen att den flickan är jag. Jag vill inte ha de här "erfarenheterna". Jag vill inte vill inte vill inte....
o sen ska vi inte tala om sveriges rättsväsende...mer om det i ett inlägg lite senare...man tror man blir knäpp på lagarna! sinnessjukt!
Hej o hå// Muppsoffan
Kommentarer
Trackback
