belowsurface

Hejhej bloggen!
Har hänt en del grejer efter mitt senaste inlägg...

I måndags fick jag såna starka impulser att jag inte kunde styra mitt handlande. Maken låg och sov, makens lillebror (som bor med oss nu när jag mår dåligt) var iväg på ärenden och kidsen var på dagis. Då gick jag hemifrån till en mataffär och köpte mig rakhyvlar och en coca cola och jag hade stoppat ner en massa tabletter (stesolid, oxascand, lergigan m.m) och gick ut i skogen och tog tabletterna och skar mig över hela armarna och ville bara dö. Medan jag satt där ringde Mami o frågade hur jag mådde och jag berättade för henne vad jag gjort och efter det ringde hon avdelningen som ringde till mig och ville veta var jag var, men jag ville inte berätta o då sa dom att dom skulle skicka t polisen innan jag skulle somna pga alla tabletter. Tillslut gick jag med på att gå därifrån och eftersom jag inte var långt ifrån vårdcentralen så gick jag dit. Armarna fulla med blod och jag groggy och panikångest, blev dramatiskt i receptionen när jag kom dit och dom tillkallade läkare på en gång, dom tog hand om mina armar och ringde ambulansen som hämtade mig till medicinakuten. När jag kom dit var mitt blodtryck skyhögt och jag var groggy som fan....låg där i ca 4-5 timmar sen fick jag komma upp på avdelningen igen.

Blev utskriven igår och var skitförbannad på läkaren (någon ny ung läkare) eftersom jag fortfarande mådde pissdåligt! Men nu i efterhand är jag glad över att jag blev utskriven, glädjen kom tillbaka (inte hela tiden) men många stunder då jag lekte med mina älskade barn! Jag vill aldrig lämna dom pga att jag tar livet av mig. jag kan inte göra så mot dem för dom förtjänar det bästa mina underbara söta små barn!!!! Jag ä'lskar er över allt annat på denna jord! Ni är glädjen i mitt liv, ljuset i tunneln, hoppet i livet och MINA och min älskade makes underbara små änglar! Mamma älskar er såååå!!!!

Imorgon ska jag på återbesök till avdelningen o prata med finaste R! *bästa* Ska bli skönt o få prata ut om det som hände nu när jag fått lite distans till det hela....jag vet att jag inte kan fortsätta göra så här därför hoppas jag att DBT kommer att hjälpa mig bra till hösten!!

Puss o kram// Sofie

Jag orkar inte mer nu....
Det gör för ont och jag är så trasig så jag inte vet vad jag ska göra....

Fanfanfan

Usch vad fan ska jag göra? Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag kunna gå vidare? Kommer jag någonsin bli hel igen? Hur skall jag orka med verkligeheten när det enda jag vill är att det skall vara en stor fet mardröm bara, när ska jag vakna till liv igen?

Så många frågor men jag har inte svar på ett enda.

Imorgon ska jag på samtal med finaste R, hennes hjälp är guldvärd för mig, hon hjälper mig att hålla mig uppe vid ytan. Och självklart min man o våra pojkar men det jag menade var i sjukvårdssynvinkeln....

Ringde min psykolog flera ggr förra veckan för jag ville prata med henne innan hon gick på semester men inte ringde hon tillbaka inte... på ett sätt ska det bli skönt att få börja med nån ny när jag ska börja DBT-terapin till hösten... Men för att börja där måste jag sluta med all benso-medicin.... Jag som har ganska höga doser av det, undra hur det ska gå....

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva....

Söndag idag...har haft en lugn dag hittills, legat o solat, druckit kaffe, cigg och Imperiet i öronen....

Barnen är hos mormor och myser...dom åkte ner till Rålis o busade...

Jag sitter här o har ångest just nu...skitjobbigt! Det gör ont i kroppen och i min själ....

I torsdags såg jag min pappa (utanför sjukhuset) för första gången på 1 år....han tittade på mig i ansiktet sen på mina sönderskurna armar och sen i mitt ansikte igen....han sa ingenting utan bara gick förbi mig....i det ögonblicket dog en liten del av mig, mitt hopp om att han på något sätt kanske tycker om mig iallafall och att han ångrar alla sexuella övergrepp han utsatt mig för...men jag vet nu att jag inte kommer att få nånting av honom....
Jag stod i entrén och försökte se honom när han gick men det svartnade för ögonen och jag kvicknade till inne vid pressbyrån, kommer inte ihåg ett skit, bara att personalen hämtade mig vid pressbyrån ochg följde med mig upp till avdleningen, jag skrek, grät och var helt hysterisk....jag kände mig så rädd och liten, det enda jag ville göra va att lägga mig i fosterställning under en filt och bara försvinna.

Min själ lider och jag är trasig inombords.....när ska jag bli hel igen? kommer jag nånsin bli hel igen?

Jag är vid vattenytan men är på väg att dras under vatten just nu...snälla nån hjälp mig!?!