"Korthuset"
Mitt "korthus" håller på att ramla omkull, känslorna slår omkull mina ben och kroppen lyder int min vilja.
Erkände just för maken och mami att jag försökte ta mitt liv i torsdags...
Just nu är livet så jävla pissjobbigt så jag orkar inte mer....
Jag tog en massa tabletter och däckade totalt i soffan....vet inte riktigt hur många jag tog men det var en 20 st.........
Jag vet att jag behöver hjälp, hela min kropp skriker efter hjälp men jag vet inte vad jag behöver för hjälp, jag vill bara leva ett normlt liv. Det liv jag lever nu funkar inte det är ju tydligt.
Alla minnen efter övergreppen är så starka just nu, all misshandel, alla sexuella övergrepp och psykologiska mobbingen av pappa jagar mig hela tiden.
I min ensamhet gråter jag, vill visa mig stark för mina kära. Tyvärr är allt bara ett spel, ord kan inte beskriva hur dåligt jag mår, jag tror inte ens jag förstår hur dåligt jg mår. Impulserna jag har kan nån dag. En sak jag vet det är att jag älskar mina barn så otroligt mycket. Jag vill dom allt gott i livet och ibland känns det bara som att man står i vägen likaså min make. Jag vill att han ska ha ett bra liv, kan jag ge honom det? när jag har det här i bagaget? förtjänar han inte nån bättre än mig?
Imorgon ska jag iallafall till psykologen, måste verkligen prata och få hjälp!
Bara ett fåtal av mina vänner vet vad som har hänt...jag vill inte berätta för alla, det är min mnörka hemlighet som jag själv inte ens vill veta om....
Jag brukar ju skriva att jag har en massa tankar som surrar i huvudet och den vanligaste är VARFÖR VARFÖR VARFÖR?
Vad har jag gjort för att förtjäna det här? kan en fyraåring förtjäna att bli utsatt för våldtäkt?
Nu ska jag och mina tårar och brustna hjärta försöka sova...dags o ta nattmedicinen nu...
Hörs imorgon!! // Sofie
Erkände just för maken och mami att jag försökte ta mitt liv i torsdags...
Just nu är livet så jävla pissjobbigt så jag orkar inte mer....
Jag tog en massa tabletter och däckade totalt i soffan....vet inte riktigt hur många jag tog men det var en 20 st.........
Jag vet att jag behöver hjälp, hela min kropp skriker efter hjälp men jag vet inte vad jag behöver för hjälp, jag vill bara leva ett normlt liv. Det liv jag lever nu funkar inte det är ju tydligt.
Alla minnen efter övergreppen är så starka just nu, all misshandel, alla sexuella övergrepp och psykologiska mobbingen av pappa jagar mig hela tiden.
I min ensamhet gråter jag, vill visa mig stark för mina kära. Tyvärr är allt bara ett spel, ord kan inte beskriva hur dåligt jag mår, jag tror inte ens jag förstår hur dåligt jg mår. Impulserna jag har kan nån dag. En sak jag vet det är att jag älskar mina barn så otroligt mycket. Jag vill dom allt gott i livet och ibland känns det bara som att man står i vägen likaså min make. Jag vill att han ska ha ett bra liv, kan jag ge honom det? när jag har det här i bagaget? förtjänar han inte nån bättre än mig?
Imorgon ska jag iallafall till psykologen, måste verkligen prata och få hjälp!
Bara ett fåtal av mina vänner vet vad som har hänt...jag vill inte berätta för alla, det är min mnörka hemlighet som jag själv inte ens vill veta om....
Jag brukar ju skriva att jag har en massa tankar som surrar i huvudet och den vanligaste är VARFÖR VARFÖR VARFÖR?
Vad har jag gjort för att förtjäna det här? kan en fyraåring förtjäna att bli utsatt för våldtäkt?
Nu ska jag och mina tårar och brustna hjärta försöka sova...dags o ta nattmedicinen nu...
Hörs imorgon!! // Sofie
Kommentarer
Postat av: AnnaMaria
Min älskade vän.
Du har inte gjort något för att förtjäna det du varit med om eller hur du mår.
Du var ett barn och kunde inte ha gjort något annat.
Nu är du en vuxen och gör allt du kan. Du rör dig mot bättre mående.
Du är en perfekt mamma till dina barn, det är jag övertygad om. Du och Tim verkar också vara trygga och lugna i varandras sällskap.
Tänker så ofta på dig. Om jag kunde göra något för att lätta din smärta skulle jag göra det direkt.
Trackback
