Läkarbesök, min svarta låda...
Igår var jag till min psykolog och erkände att jag försökte ta mitt liv i torsdags... Gud jag vet inte hur många gånger jag försökt ta livet av mig nu... i sista sekunderna när jag proppar i mig mediciner, försöker hänga mig och hoppa så tänker jag ALLTID på mina barn. Det är dom som gör att jag tvekar, det är dom som får mig att vilja vara kvar, jag vill överleva detta men jag behöver hjälp för jag klarar inte et här själv...
Igår skar jag sönder armarna igen, jag ser för jävlig ut. Det är en sak som hjälper mig, jag vet att det inte är nåt bra sätt att handskas med ångesten och alla känslor men just nu är det så.
Jag har skurit mig själv i över 2 år nu om man inte räknar med när jag var yngre... höll på i 14.års åldern också. ´Men jag döljde det så väl så et var ingen som såg.
Jag önskar att jag knnat berätta om övergreppen för någon när jag var liten men jag vågade inte, jag blev hotad att jag skulle bli ensam, att ingen skulle vilja ha mig, min biologiska mamma hade ju lämnat mig ör alkoholen och drogena istället så varför skulle inte andra i min närhet göra likadant? Jag blev hotad av pappa att om jag skulle säga något så skulle han ta livet av sig, vilket barn vill vara anledningen till att ens förälder tar livet av sig? Nu vet jag att det inte är mitt ansvar om han tar livet av sig men vilken 9åring vet det??
Han hade mig i ett järngrepp, ända från 4 årsålder då allt började till 25 års ålder. Jag var fast, blev hotad att min familj skulle försvinna....
Under övergreppen låg jag ofta och kollade upp i taket, jag fantiserade om att det fanns en lucka i taket, där kunde jag krypa in och inne i luckan var det svart o mörkt med en filt jag svepte in mig i, jag satt där i luckan med filten på mig och inget kunde röra mig, det var min fristad. Jag önskar att den luckan skulle ha funnits på riktigt!
Jag tyckte det var lättare när jag bara kunde ligga där passiv medan han höll på, det jobbigaste var när man tvingades vara aktiv... jag fick blackouter för att det var så jävla svårt, jag försökte kräkas jag vet inte hur många gånger.... :-(
Jag har jättesvårt att sova, jag kan inte lägga mig i sängen innan jag somnat på soffan. Jag är så jävla rädd, jag ligger och tittar under dörrspringan och tror att pappa ska komma in. När jag låg på sjukhus fick personalen ofta sitta inne i mitt rum tills jag somnat, annars så la jag mig i soffan i tv-rummet och somnade där eller så somnade jag i korridoren. Utan min nattmedicin vet jag inte hur det skulle funka, troligtvis inte alls.
Ska bli spännande att träffa min nya läkare idag iallafall... undrar vad hon kommer o säga om alla mina benso-prep mediciner....har ganska många mediciner för att kunna fungera i vardagen. Jag vet att det inte är bra med allamediciner eftersom vissa av dom är beroendeframkallande, men nu har jag ätit dom i 2 år. Vet inte hur det skulle vara utan dom... Men mitt mål är givetvis att bli medicinfri. Bara vara mi själv utan en massa mediciner och lugnande i kroppen hela tiden... jaja den tiden kommer väl den med!
Nu måste jag fixa till mig lite för snart ska vi åka....måste ut o ta en cigg först av allt!
Kramkram till alla mina goa vänner! <3 // Sofie
Hej.
Vill verkligen berömma dig för att du skriver så som du gör i bloggen.
Det är inte lätt.
Har läst din blogg i ett tag, jag känner igen mig i det du skriver, har gått/går igenom det mest, ätstörning,bulimi,självskada,tablettmissbruk och misshandel från ex pojkvän..
Det är jobbigt, det kommer det nog alltid vara.. men jag tror att det kommer bli bättre med åren.
Jag vet vad du går igenom, och jag vill att du ska veta att du inte är ensam..
Kämpa på och ta hand om dig gumman:)
Hej J!
Tack för din fina kommentar...!
Tråkigt att du har liknande upplevelser, kämpa på du med!
Tack för att du säger att jag inte är ensam, det är just det man känner. Ensammast i världen!
Kramkram o tack för att du läser min blogg! // Sofie
Hej, tänkte bara säga att du är stark du, jag beundrar verkligen din styrka att orka vandra vidare. Det tog mig många år att ens våga prata om de övergrepp som jag själv gick igenom. Incest är inte lätt att prata om. Tack så mycket du underbara människa för att du inspirerar andra som själv gått igenom detta fruktansvärda svek. För mig så var det inte min far, utan min halvbror, jag förbannade också mig själv väldigt länge för att jag inte vågade berätta, och när jag väl gjorde det så försvarade min biologiska mamma det med att : "Pojkar experimenterar vell i den åldern.. ." Men jag vet nu att hur det än gick till och oavsett ålder så var det fel, hans fel. Tack vare min otroliga pojkvän, pappa och styvmamma så har jag nu tagit mig långt bort i från självmordstankarna och väntar nu mitt första barn. Tack än en gång, det är personer som du som inspirerar mig att hålla lågan vid liv. Dra dig inte för att skriva till min mejl om du känner för att skriva av dig lite. Fortsätt kämpa//Kram Rebecca
Becca: Tack för din fna kommentar! Det värmde verkligen!!!
Det är inte ditt fel att din halvbror gjorde som han gjorde, skulden liger på förövaren men jag vet att det är svårt ibland och man vacklar och dalar ibland!
Grattis till barnet i magen, där ha du ågot att kämpa för, det är barnen som gör livet värt att leva. Mina barn har räddat mitt lv, utan dom skulle jag inte ha levt idag!
Massa kramar till dig!! // Sofie
