Svårigheter och dumma impulser
Igår hade jag en riktigt skitdag, därför jag inte bloggade nåt igår.
Jag var till gruppen på förmiddagen, det var jobbigt, alla säger att jag är så stark. Men dom förstår inte, jag är allt annat än stark. Jag är liten svag och rädd. Dom säger att jag är en förebild...haha förebild för vad?!! Hur man INTE ska vara då eller? Jag vet att dom bara menar väl men det blir bara så fel.
Efteråt hade jag en tid hos min psykolog. Vi pratade om grisen (pappa). Om handlingar, blåmärken, skolan, varför ingen sett nånting. Att jag blivit sviken av världen. Inte av dig mami! Jag vet att du läser det här men det handlar inte om dig! :-) puss <3
Det var ett jättejobbigt samtal. Jag åkte hem.
Mådde dåligt och väckte maken och allt blev bara fel, vi började bråka och han la sig i badet. Då tog jag på mig mina skor, tog jackan, tog mina cigg och stack. Jag sa hejdå, nu orkar jag inte mer, jag älskar dig! Sen gick jag...jag gick väl i över 2 timmar, ringde och talade in ett meddelande på min psykologs telefon. Efter ett tag ringde hon upp. Då stod jag vid en bergskant i skogen och tänkte hoppa. Jag stod där och sa till henne att jag inte orkade mer, att det var lönlöst, det enda jag gör är o ställer till det, utan mig skulle min familj inte behöva gå igenom den här skiten. I´m nobody! Vi pratade i ca 30 minuter sen slängde jag på luren. Då tänkte jag, nu jävlar, nu jävlar hoppar jag. Jag hör hur det ringer i telefonen och det är min man, jag blippar bort samtalet, det ringer igen, det är min psykolog, vi pratar i över 1 timme, till slut backade jag från klippkanten. Hon säger att hon vill följa med mig hem i telefonen och det får hon. Vi pratar om kylan, för nu blir jag visse om att det är kallt. Jag har inga vantar på mig, ingen mössa, tygskor med hål i och har suttit med rumpan i snön, med ett par tunna mysbyxor. Jag börjar gå hemmåt och vi fortsätter prata. Tryggt att ha nån "med" sig när jag mår dåligt. När jag kommer hem pratar hon med min man i telefonen och sen säger vi hejdå till varandra och jag måste lova henne att jag kommer på fredag. Jag kommer att hålla mitt löfte!
Idag skulle jag ha gått ut med tjejerna och festat lite men det e inte riktigt läge för det just nu...vem vet vad jag får för mig med lite för mycket alkohol i mig...
Nej det får bli en annan gång....
Nu ska jag till apoteket och hämta mina mediciner....
xoxo// Sofie
Jag var till gruppen på förmiddagen, det var jobbigt, alla säger att jag är så stark. Men dom förstår inte, jag är allt annat än stark. Jag är liten svag och rädd. Dom säger att jag är en förebild...haha förebild för vad?!! Hur man INTE ska vara då eller? Jag vet att dom bara menar väl men det blir bara så fel.
Efteråt hade jag en tid hos min psykolog. Vi pratade om grisen (pappa). Om handlingar, blåmärken, skolan, varför ingen sett nånting. Att jag blivit sviken av världen. Inte av dig mami! Jag vet att du läser det här men det handlar inte om dig! :-) puss <3
Det var ett jättejobbigt samtal. Jag åkte hem.
Mådde dåligt och väckte maken och allt blev bara fel, vi började bråka och han la sig i badet. Då tog jag på mig mina skor, tog jackan, tog mina cigg och stack. Jag sa hejdå, nu orkar jag inte mer, jag älskar dig! Sen gick jag...jag gick väl i över 2 timmar, ringde och talade in ett meddelande på min psykologs telefon. Efter ett tag ringde hon upp. Då stod jag vid en bergskant i skogen och tänkte hoppa. Jag stod där och sa till henne att jag inte orkade mer, att det var lönlöst, det enda jag gör är o ställer till det, utan mig skulle min familj inte behöva gå igenom den här skiten. I´m nobody! Vi pratade i ca 30 minuter sen slängde jag på luren. Då tänkte jag, nu jävlar, nu jävlar hoppar jag. Jag hör hur det ringer i telefonen och det är min man, jag blippar bort samtalet, det ringer igen, det är min psykolog, vi pratar i över 1 timme, till slut backade jag från klippkanten. Hon säger att hon vill följa med mig hem i telefonen och det får hon. Vi pratar om kylan, för nu blir jag visse om att det är kallt. Jag har inga vantar på mig, ingen mössa, tygskor med hål i och har suttit med rumpan i snön, med ett par tunna mysbyxor. Jag börjar gå hemmåt och vi fortsätter prata. Tryggt att ha nån "med" sig när jag mår dåligt. När jag kommer hem pratar hon med min man i telefonen och sen säger vi hejdå till varandra och jag måste lova henne att jag kommer på fredag. Jag kommer att hålla mitt löfte!
Idag skulle jag ha gått ut med tjejerna och festat lite men det e inte riktigt läge för det just nu...vem vet vad jag får för mig med lite för mycket alkohol i mig...
Nej det får bli en annan gång....
Nu ska jag till apoteket och hämta mina mediciner....
xoxo// Sofie
Kommentarer
Trackback
