belowsurface

Ja det är precis så jag känner just nu...har haft en helveteseftermiddag.... det gick inte att hålla fasaden uppe längre...jag har flytt så länge för att inte känna ånting, inte känna nåt, bara gjort saker hela tiden för att inte ha tid att tänka men i eftermiddags så sprack det...

Panikångesten kom som ett brev på posten. Det var länge sen jag grät, länge sen jag grät såhär, den här hejdlösa gråten som gör så man låter helt förtvivlad och det är väl just det jag är i det ögonblicket. Förtvivlad. förtvivlad ensam rädd sårad och trasig. Hjärnan vill fly, vill inte minnas, vill inte uppleva skiten igen men nu säger min kropp nej. Jag orkar inte fly längre.

Tankarna på pappa kryper fram och biter tag i min kropp och håller ett stadigt tag. Jag vill inte! Vad ska man göra när det enda man vill göra är att fly. Vad gör han idag? Är han själv? Saknar han mig? Varför? alltid detta varför? det ständiga varför? en fråga som jag tror att jag aldrig kommer att få svar på, tyvärr. Men ändå så går jag och tänker VARFÖR hela tiden! Kunde jag ha gjort på något annat sätt? Var det mitt fel?

efter farmors begravning har jag inte velat tänka på henne. Det gör för ont, men idag kunde jag inte låta bli. Jag saknar henne något så oändligt mycket. Min ängel, min fina farmor, min vän och mitt bästa.

Back to life, back to reality....// Sofie