tummen ur
Ikväll ska jag få tummen ur och överföra lite kort från min nya kamera så jag kan visa er lilla Dixie bl a.
Nu sitter jag framför datorn ett tag o kidsen kollar på Musses klubbhus. Dixie sover sött...jag tog pojkarna och henne och gick ut på gården och pulsade runt i snön...superkul, sen blev det lite snöbollskrig och så gjorde vi snöänglar! Jag kände mig så levande och så glad!
De senaste dagarna har jag varit glad, riktigt glad och inte på låtsas! Visst jag har mina stunder varje dag där jag mår skit men som sagt senaste dagarna har jag för första gången på riktigt länge känt mig LYCKLIG!
Igår på gruppen så berättade jag en sak för 2 av tjejerna som jag inte berättat för någon tidigare....det bara flög ur mun på mig...blev helt skakis och dom tappade verkligen hakan...dom va så gulliga o sa att dom beundrar mig för att jag överhuvud taget står på benen idag. Likaså sa personalen på sjukhuset....fast jag har aldrig insett varför....kanske för att jag e van att vara så kuvad och med självförtroendet nerkört i botten....kanske jag sakta men säkert börjar klättra mig upp? kan det vara så? jag hoppas det!
Älskar älskar älskar mina barn!!!! <3
Puss o hej// Sofie
Nu sitter jag framför datorn ett tag o kidsen kollar på Musses klubbhus. Dixie sover sött...jag tog pojkarna och henne och gick ut på gården och pulsade runt i snön...superkul, sen blev det lite snöbollskrig och så gjorde vi snöänglar! Jag kände mig så levande och så glad!
De senaste dagarna har jag varit glad, riktigt glad och inte på låtsas! Visst jag har mina stunder varje dag där jag mår skit men som sagt senaste dagarna har jag för första gången på riktigt länge känt mig LYCKLIG!
Igår på gruppen så berättade jag en sak för 2 av tjejerna som jag inte berättat för någon tidigare....det bara flög ur mun på mig...blev helt skakis och dom tappade verkligen hakan...dom va så gulliga o sa att dom beundrar mig för att jag överhuvud taget står på benen idag. Likaså sa personalen på sjukhuset....fast jag har aldrig insett varför....kanske för att jag e van att vara så kuvad och med självförtroendet nerkört i botten....kanske jag sakta men säkert börjar klättra mig upp? kan det vara så? jag hoppas det!
Älskar älskar älskar mina barn!!!! <3
Puss o hej// Sofie
Kommentarer
Trackback
