belowsurface

Idag har jag fått träffa min psykolog CW igen...skönt, har så mycket att prata om men hann naturligtvis inte prata om allt idag.

Vi måste jobba stenhårt med mitt självskadebeteende. Det är farligt, det är på så många olika ställen, vissa som bara jag vet och CW, hon vet, hon förstod, hon sa det jag inte vågade säga, hon såg det rakt igenom mig.

Det jag tänker är att varför ska man sluta med något man vet fungerar, som hjälper. Jag vet att jag har långt att gå för att bli fri från självskador.

Men det är så lätt, rakbladet ligger där, det nästan ropar efter mig, jag plockar upp det, tar den i min hand, stryker den lätt över armarna, det kittlar, jag trycker hårdare, blodet kommer, jag skär djupare, i samma spår, hela tiden, det blir ett jack, skulle behöva sys men jag orkar inte, jag bryr mig inte, blodet rinner ner över armarna, efter ett tag koagulerar blodet och bildar stora klumpar, tar papper och torkar, sätter på mig en långärmad tröja, ingen får se, det är min hemlighet. Smärtan kommer, en skön smärta, den fysiska smärtan tar över den psykiska, den psykiska smärtan är outhärdlig, den fysiska smärtan är skön, en befrielse. Jag skäms inte över mina armar, det är jag, det är mina vägbulor, mina tecken på ett kaosartat liv, en barndom som gått förlorad. Folk tittar på mina armar, men ingen vet, jag vet, inte dom, dömande blickar, jag bryr mig inte, om dom visste skulle dom inte döma, folk skulle förstå, men jag vill inte prata, jag vill inte berätta, jag vill inte vara "incest-Sofie", jag vill vara någon annan.
Jag vill minnas en glad barndom, fylld med skratt, kramar och ovillkorlig kärlek från mina föräldrar, det är en låtsasvärld, en sån värld fanns inte för mig, jag är ensam.

Tabletterna fyller också sin funktion, det är ett så lätt sätt att få komma undan ett tag, att glömma, jag tar en stesolid, det hjälper, men 2 st hjälper bättre, jag tar en till, sen tar jag den tredje. Efter ett tag tar jag några till, tillslut har jag tagit över 20 stycken, livsfarligt men skönt, jag tar nattmedicinen också, jag däckar i soffan, jag sover och sover och sover, kroppen stängde av, skulle egentligen ha behövt druckit kol, farligt med så mycket läkemedel i kroppen, såna starka beroendeframkallande mediciner. Men det är ingen som förstår, det är ingen som vet, ingen vet vad jag gjort, vad jag ville göra, jag ville inte vakna upp, jag ville försvinna, jag ville dö. Jag blir arg, jag kan ingenting, inte ens ta mitt eget liv. Vilken sopa jag är.
Ensamheten smärtar, det är ingen som förstår, ingen som känner min sorg, ingen som upplevt det jag har upplevt. Det är jag, jag mot världen, världen är stor, läskig otäck och hård. Flickan i mig kommer fram, så rädd så rädd, slagen, alkoholen, drogerna våldtäckter efter våldtäckter, en förlorad barndom, ett förlorat liv.

Det är jag, ensam, rädd och liten.

Ingen förstår, INGEN förstår, ingen förstår

// Sofie